theworldskoolestbloggever

Så fort Petter for för att spela fotbollsmatch sjönk mitt humör ner på botten. Blev så fruktansvärt deppig. Kände mig som en ensam flicka i en allt för stor värld. Är ganska säkert på att ha och göra med vilken vecka i månaden det är, men det hjälpte inte för att få tårarna att sluta rinna. Fick ett mail med förfrågan om skypesamtal av en av de finaste människorna i världen. Tredje hansfreen till telefonen gick förstås sönder idag, och ingen mikrofon till datorn. Fan. Hade så jävla gärna velat höra din röst. Och behövt få höra din röst. Petter hann hem en sväng innan det var dags för honom att åka till jobbet och fick upp mitt sorgsna tryne. Han är så fin. Sedan han for har jag därför suttit med laptopen i knät och lyssnat på Dylan, druckit chailatte och internetshoppat. 3 par skor, klänningar, kjol, linne, byxor och en fin väska.
Lite lättare blev mitt sinne där också.
Förmår mig inte att ta mig upp till övervåningen och sovrummet, så nu ska jag göra mina små vildbattingar sällskap och burra ner mig under filten i soffan. Eller ja, Keskinen ligger brevid mig i soffan och snarkar, medan Liv ligger bland mina gammelrosa rosorna jag införskaffade igår. Fan vad jag babblar då. Puss och så.